Det är ju bara ett hus tänker jag och minnena kommer inte försvinna bara för att det flyttar in en annan familj där. Det är bara det att jag har bott där hela livet, tjugo år, och det känns lite i hjärtat trots att det bara är ett hus. Dessutom är det så mycket runt omkring, pappa flyttar inte några hus bort utan ganska långt ifrån Långedrag, ganska långt ifrån oss. Och det känns definitivt i hjärtat.
Jag har så många minnen från huset, det är ett bra hus. En bra trädgård. Jag vet inte hur många fotbollsmatcher vi har spelat på baksidan och hur många gånger vi har skjutit över bollen till grannen så att vi fått klättra över staketet och hämtat den. Vi har också spelat både basket och streethockey på parkeringen och uppe på berget bakom huset var det perfekt att bygga en koja. Jag minns alla gånger man var utelåst och satte sig i boa och kollade på tv. Eller alla trevliga fina sommarkvällar man har spenderat på altanen. Alla filmkvällar. Mitt lilla, lilla rum som till en början inte ens hade fönster. Som var gult med en fin nallebård innan det blev blått med en strand på ena väggen. Min uppväxt finns i det huset och jag minns även om jag inte längre kan åka dit, bara gå in och hänga lite i en utav de röda sofforna.
Så hejdå huset, och tack för en väldigt bra barndom, jag kommer sakna dig, även om du bara är ett hus.
<3
SvaraRadera