UTAN PLAN OCH UTAN MÅL

Ibland vill man bara att allt ska gå ens väg, för man har ju
bestämt vilken väg man ska ta och man vill sedan följa den, för man
tror att det är det som är bäst för en själv. När det sedan inte
går som man hoppats på är det som om någon har ställt upp en stor
vägg på min väg. Men kanske är den där väggen något bra, den
tvingar mig att se mig omkring, kolla efter nya vägar. Kanske måste
jag gå tillbaka några steg och hitta någon som kan hjälpa mig för
att jag ska kunna hitta en ny väg. Problemet med detta är att jag
gillar att ha en plan, jag måste nästan ha en plan, för annars har
jag inget att sträva efter, inget att sikta mot. Fast jag måste
försöka tänka att det viktigaste är att jag vet att vilket mål jag
än sätter ut så tror mina närmaste på mig. De tror att jag kan
klara vad som helst, och deras peppande ord gör att jag också tror
att jag klarar av att bli vad som helst. Att någon tror på en betyder
otroligt mycket, men jag har fortfarande ingen plan. Och jag har ingen
aning om när jag kommer komma på vad jag vill göra. Kanske imorgon,
kanske om en månad, kanske om ett år. Men jag är bara arton år, kan
man verkligen veta vad man vill hålla på med resten av livet? Jag
vill att svaret ska vara ja, men det är nog tyvärr inte så. Det enda
jag vet är att jag just nu är en målmedveten person utan mål, och
det går ju inte ihop, eller?