Då var dagen här, som känts så långt fram hela tiden, men som plötsligt bara kom. Dagen då Knut flyttar till USA. I ett år. Jag och Matti åkte till henne igår för att träffas och bara hänga i hennes säng och mysa en sista gång innan hon åkte, och just nu vill jag bara tillbaks till den stunden. Fast samtidigt är jag ändå glad att hon äntligen kommit iväg, för det är ju min bästa vän som uppfyller en utav sina drömmar och då kan man ju inget annat än att heja på egentligen. Dock önskar jag lite, innerst inne, att hennes dröm inte var att åka och bo på andra sidan Atlanten. Men jag ska tänka positivt och det är ju bara trehundrasextiofem dagar kvar tills hon kommer hem igen och det är ju egentligen inte så länge. Det kommer nog gå fort (får vi hoppas) och snart sitter vi där i hennes säng igen och äter godis, tar fula bilder och bara hänger. Och Knut, jag tycker du är så jäkla modig och grym och bäst som gör det här och jag tror du kommer ha ett riktigt äventyr och lära dig saker som du kan ha med dig resten av livet. Även fast jag redan gråtit en del vet jag att jag kommer gråta mer, både idag, om två veckor och kanske om ett halvår, men det är ju för att du betyder så mycket för mig och även om det finns skype och facebook och allt det där (vilket är toppen) så kommer jag ändå sakna dig tills vi ses om trehundrasextiofem dagar. För du ju trots allt min ’best friend forever’.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar