PEOPLE SAY CHANGE IS GOOD, BUT I DON'T LIKE IT

Igår insåg jag en sak. Fyra utav mina närmaste ska åka iväg på långresor. Det gjorde mig nere och ledsen.

Johannes ska åka till Thailand i två månader, Hedda till Australien i tre månader, Siri ska till London ett tag och sen åker Knut till USA i ett helt år. Jag gillar inte riktigt att alla försvinner bara sådär. En anledningen till det är nog att jag inte gillar förändring, en annan att jag kommer sakna alla så hemskt mycket.

Johannes har nog aldrig vart borta så länge att vi inte har träffats på två månader. Jag tror det kommer bli jobbigt när han åker för det kommer märkas så tydligt. Det kommer inte ligga någon Johannes i den röda soffan när jag kommer hem från träningen, ingen att spela xbox med, ingen som tar min dator och ingen att bara vara med. Det kommer bli jävligt tomt helt enkelt. Och jag tror inte de två månaderna kommer gå fort.

Hedda kommer jag också sakna. Inga uppiggande Hedda-leenden eller utflippade kvällar framför datorn på tre månader, hur ska jag överleva det?

Och Siri åker också iväg. Vi kanske inte träffas sådär jätteofta, men när man vet att man inte kan ses så saknar man alltid personen lite extra. Fast Siri har jag redan bestämt mig för att hälsa på, så det så.

Att Knut ska åka till USA ett år vill jag inte ens tänka på. Uschpusch vad jag kommer sakna henne. Vi har redan bestämt att vi ska hälsa på henne, men att träffas en vecka på ett år är inte mycket när man är van att träffas tre-fyra gånger i veckan. Och tänk om hon åker till USA och blir normal? Det får vi inte hoppas. Jag behöver en dos Knut varje vecka, så hur ska det gå när hon åker i Juli. Bara vänta och se och hoppas att tiden går fort.

Jag vet att det är långt kvar tills alla åker, men jag insåg igår hur tomt det kommer bli och hur mycket jag kommer sakna alla. Och jag gillar inte att sakna folk. Jag gillar hur det är nu. Kan vi inte ha det så? Inte förändra nåt. Jag gillar inte förändringar nämligen...